En liten sak jag skrev till skolan.
När den sista akten nått sitt slut gick jag, liksom resten av publiken, ut i entrén efter några minuters dånande applåder. Folk minglade runt och disskuterade högljutt om skådespelarnas prestationer och om den dramatiska vändningen i slutet. För mig var det som om allt skedde i ett långsamt tempo. Jag kunde se deras munnar röra på sig, men ljudet nådde aldrig mina öron.
Trängseln gjorde det svårt att ta sig fram men jag var tvungen att få se henne igen. En sista gång behövde jag möta hennes blick, så att jag äntligen kunde ge upp. Jag pressade mig fram mot dörren som ledde in till skådespelarnas loscher. Jag hade inte hunnit riktigt ända fram när dörren öppnades och alla aktörerna kom ut.
Lätta snöflingor dansade ner från himlavalvet och upplyst av en gatlykta gick jag ensam bort från teatern. Med bestämda steg gick jag mot mitt mål. Hennes blick hade mött min en sista gång, precis som jag önskat varje dag i tio år. Det var den sekunden av lycka som skulle göra mig fri.
Bron var helt vit och jag såg ut över vattnet som skvalpade lite mot de stora mörka stenarna.
Jag stod så länge och bara såg på snöflingorna som dalade ner i det iskalla vattnet.
Tårar rann ner för mina kinder och för första gången på så många år kunde jag känna mig fullbordad. Nu var jag äntligen färdig med mitt liv, för jag visste. Jag visste att den enda människan i hela världen som fick mig att vilja leva vidare aldrig skulle kunna älska mig igen.
En sista blick var vad jag behövde för att äntligen kunna släppa taget. En snöflinga landade på min hand och smälte bort. Jag visste nu att hon aldrig skulle älska mig igen, men min enda önskning de sista minutrarna av mitt liv var att hon hade fått veta att jag aldrig slutat.
Tycks? Var den väldigt dålig, eller funkar det att lämna in? ;P HAHA, mycket dramatisk och så, jag vet. Men det var liksom det som var meningen. ;)
Hey.